Vandringsvisa

 

Ingenting har jag med mig, när jag kommer hem
Till min väntande i stugan, till min käraste vän
Det är svårt att vara tiggare och vandra livet fram
Men när armod är ens granne finns ej tid att känna skam
För kärleken den gör en glad fast sällan särskilt fet
Och att vandra fram i livet kav va en verklighet...

 

Inget bröd bakas hos "nabon" min, nej hon bor nu i stan
Hon blev tvingad och inlindad uti svenskt-politiskt garn
För när gubben dog blev gård för dyr för snål änkepension
Och om hemtjänst blev det aldrig tal, är du gammal, glöm passion

 

För se kärleken till hemmets vrå och gammal utan peng
Du blir belastning utan produktion och får en sjukhemssäng

 

Inga djur på vall som kesar, inga fält med vete, råg
Och bonden anses blott att vara avskrap från grön våg
Men gubben Jon vill plöja å ha svalor i sitt stall
Men han behandlas som musei sak utan bidrag är han all

 

För kärleken till jorden är en tanke ren och sann
Jon är nu blott en relik utav det Sverige som försvann

 

Inga barn som skojar, leker njuter ungdomens behag
Ingen mor å far som orkar, det är svenssons grå vardag
Inga sagor kvar som läses, det finns dvd-barnvakt
Ett kugghjul i ett kugghjul, ett motoriskt liv i takt

 

För en gång jag hade tro på kärlek, liv, för det jag brann
Undrar om min älskling vågar, barn får nu heta Urban...

 

Text & Musik Sanna Carlstedt